Det har blivit en hel del timmar på diverse flyg, tåg, bussar och bilar de senaste veckorna (för att inte tala om alla timmar i vänthallar), och jag har många gånger tackar gud för att jag haft tjocka böcker som sällskap. Senaste i raden var Born to run av Christopher Mcdougall. 

Till en början tyckte jag att den var lite trög, att den gick in för djupt på löpteknik och hade för många historier om enastående övermänniskor som kan springa i dagar i sträck utan ansträngning. För någon som tycker att det är rätt lagomt att lunka fram 5 km går det nog inte riktigt att ta in hur långt 100 km är. Än mindre hur det känns att springa dom.

Men ju längre in i boken jag kom desto mer fascinerad blev jag, och ju fler galna historier som kom ju fler ville jag höra. Jag blev snart övertygad om både barfotaskornas briljans (har varit lite skeptisk), och chiafrönas smått magiska egenskaper (var tvungen att köpa ett paket direkt när jag kom hem). När stenåldersmänniskan och neandertalarna kom in i boken var jag fast på riktigt.

Mcdougall skriver på ett underhållande och lättsamt sätt och när jag väl kom in i boken hade jag svårt att lägga ifrån mig den. Man måste bara älska den smittsamma löparglädje som finns boken igenom. 

Så, kort och gott; rekommenderas!